Läkarens sensitivitet högt värderad hos trafikskadade En retrospektiv studie av trafikskadades upplevelser av hälso- och sjukvård i Finland

Trafikskador är ett av de stora folkhälsoproblemen i modern tid. I Finland skadas årligen ett stort antal personer i trafikolyckor. Beräkningar från Statistikcentralen i Helsingfors visar att 904 825 trafikolyckor inträffade i Finland under perioden 1965-1991. Vid dessa olyckor skadades 275 598 personer. Forskning visar även att det under åren 1970 till 1990 förelåg en skadeökning för såväl bilister som cyklister inom vägtrafiken. Denna ökning var 26 respektive 25 procent för respektive kategori (1). Orsaker och övriga uppkomstmekanismer till skadefall i trafiken har uppmärksammats i flera studier i Finland (2,3,4,5).

Skadefallen ställer stora krav på såväl det akuta omhändertagandet som rehabiliteringsarbetet i hälso- och sjukvården. En förbättrad traumavård innebär i förlängningen inte endast en kvalitetssäkring av vården utan kan även reducera lidande och begränsa de traumatiska resttillstånd som kan komma att utvecklas hos den skadade personen.

Forskning om de sociala och psykologiska följderna av en skadehändelse i trafiken har varit tämligen sparsam. I Finland har den trafikmedicinska forskningen varit väl framskjuten internationellt (6,7,8,9,10). Socialmedicinska och socialpolitiska studier med inriktning mot trafikskador har tidigare varit ett outforskat område (11,12,13). Inom den internationella handikappforskningen har tidigare studier visat att läkare varit alltför socialiserade i sin egen yrkesroll som expert att de haft svårigheter att identifiera sociala problem och livsförändringar hos den funktionshindrade individen (14). Emellertid är dessa resultat ej tidigare verifierade i trafikskadestudier.

UNDERSÖKNINGENS FRÅGESTÄLLNINGAR

Denna studie baseras på följande frågeställningar som riktats till trafikskadade i Finland under år 1996:

1. Hur har den trafikskadade individen uppfattat det bemötande som han eller hon fått av sin läkare? Föreligger några könsskillnader och socioekonomiska skillnader i hur bemötandet uppfattats?

2. Finns det några regionala skillnader i skadematerialet, dvs. har läkarens bemötande uppfattats olika beroende på länstillhörighet?

MATERIAL OCH METOD

Det skadematerial som använts i undersökningen är baserat på den nationella försäkringsbranschens klient- och skaderegistrering i Finland. Således har studien utförts i samverkan med Försäkringsbranschens Rehabiliteringscentral (FRC) i Helsingfors. Urvalet har genomförts vid FRC och utgörs av en population av trafikskadade i åldrarna 7-89 år. Studien som är retrospektiv baseras på ett skadematerial bestående av patienter som ådragit sig personskador i vägtrafik under åren 1960-1994. Således är studien longitudinell. Skadepanoramat omfattar ett slumpmässigt urval ur samtliga skadegrupper. En majoritet av de undersökta har emellertid skadats under 1980- och 1990-talen. En postenkät skickades under juni månad 1996 till totalt 722 slumpmässigt utvalda trafikskadade i hela Finland. Studiepopulationens nettourval utgjordes av totalt 599 undersökta. Av dessa besvarade totalt 389 personer enkäten.

RESULTAT

Ett huvudresultat är att de trafikskadade upplevt ett positivt bemötande och stöd från den eller de läkare som man haft kontakt med under såväl det akuta omhändertagandet som under rehabiliteringsprocessen. Fler kvinnor än män är positiva till läkarnas bemötande och förhållningssätt till dem. 80 procent av kvinnorna förklarade sig nöjda jämfört med männens andel - 72 procent. Det upplevda bemötandet är positivt korrelerat till den skadades ålder. Ju högre ålder desto mer positiv är den skadade till den erhållna läkarvården. Den mest positiva bilden av patient-läkarrelationen återfinns i åldersgruppen 65 år och äldre.

En annan variabel som är positivt korrelerad med den skadades självuppfattning om bemötande är den medicinska invaliditetsgraden. Undersökta med en invaliditetsgrad > 40 procent var mer positiva till läkarbemötandet (n = 78) än de patienter som hade lindriga skador.

Emellertid fanns det några skadade som inte upplevt ett bra bemötande från läkarnas sida. Följande fyra fall visar fyra personers uppfattning om bemötande och situationer där bemötandet ansågs vara bristfälligt.

1. Läkaren såg mellan fingrarna. Läkaren förhöll sig bagatelliserande till mina skador. Det har jag märkt att om man själv inte klarar av att hjälpa sig själv så får man ingen hjälp av någon annan heller (kvinna i 30-årsåldern). Ansåg läkarbemötandet vara mindre bra.

2. Jag skulle önska att läkarna gjorde undersökningar tillräckligt grundligt redan från början så att man genast skulle kunna få fram vilka skador man har samt få behandling därefter (kvinna i 60-årsåldern). Ansåg läkarbemötandet vara dåligt till en början för att sedan bli bättre.

3. På sjukhuset sa man att det är bra om du överhuvudtaget kan gå på benet. Detta skulle bero på min grundsjukdom epilepsi. Då blev min mamma så arg att de inte behandlade mig så hon ordnade vård åt mig på annat håll (kvinna i 30-årsåldern). Ansåg läkarbemötandet vara bra.

4. Trots mina symptom så undersökte man inte eller fastställde skadan på 15 år. Noggrannare undersökningar har man börjat göra först i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet och dessa har jag gjort i privatsektorn (kvinna i 30-årsåldern). Anså@Leipateksti = g läkarbemötandet vara mindre bra.

Ett resultat är även att det finns påvisbara regionala skillnader i hur respondenterna upplevt bemötandet. Mest nöjda med läkarnas bemötande är de trafikskadade i S:t Michels län där 88 procent sade sig vara nöjda (n = 15). Mest kritiska till läkarbemötandet är de trafikskadade i Vasa samt Tavastehus län. Där ansåg 33 respektive 28 procent att läkarkontakten varit mindre bra eller dålig.

Studien visar att det finns skillnader i hur de trafikskadade upplevt kontakten med läkare och läkarnas bemötande. Skadade som haft en längre vårdtid än tre år synes ha upplevt en bättre kontakt med läkarna än de som haft en kortare vårdtid.

DISKUSSION

Såväl det akuta som mer långsiktiga medicinska omhändertagandet av trafikskadade fordrar en god patient-läkarrelation. Tidigare forskning har inte belyst dessa aspekter utifrån patientens egen självupplevelse. De viktigaste konklusionerna i denna studie har varit att patienter som omhändertagits inom traumavård och rehabilitering på sjukhus i Finland har upplevt ett mycket gott bemötande av sin eller sina läkare. Resultatet skall ses som en form av kvalitetssäkring av den finländska hälso- och sjukvården då trafikskadade retrospektivt skattat sin egen upplevelse av den patient-läkarrelation man varit en del av.

Studien visar emellertid att kvinnor upplevt läkarens bemötande mer positivt än männen under eftervården. Likaså är skadans svårighetsgrad positivt korrelerad till upplevelsen av själva bemötandet. Ju högre grad av medicinsk invaliditet som den skadade har uppvisat, desto mer positiv har kontakten med läkaren eller läkarna varit. En förklaring till detta skulle kunna vara att patienter med multipla och mer svårartade skador vistas längre tid på sjukhus och rehabiliteringsanstalter och därmed även fått möjlighet att bättre lära känna sin behandlande läkare. På så vis kan även kontakten mellan patient och läkare fördjupas.

Den skadades ålder synes även ha en betydelse för hur man uppfattar bemötandet. Ju äldre den skadade är desto mer positiva erfarenheter har man haft av sin patient-läkarrelation. En möjlig förklaring till detta resultat kan vara att flera äldre patienter har stor respekt för läkare samtidigt som man är fostrad att inte öppet kritisera hälso- och sjukvården i samhället.

Trots att bemötandet upplevdes positivt av de allra flesta trafikskadade så fanns det skadade som var missnöjda med bemötandet. En kvinna i 30-årsåldern ansåg att läkaren hade bagatelliserat hennes skador och därför kände sig missförstådd. En annan skadad menade att läkaren inte hade gjort tillräckligt grundliga undersökningar för att fastställa skadan. En tredje patient svarade att hennes skada inte fastställts under 15 år. Bagatellisering och ovisshet visade sig vara två orsaker till att patienterna upplevt ett dåligt bemötande. En konklusion av detta kan därför vara att patienten kan ha fått för lite information. För att undvika missförstånd är det viktigt att läkaren informerar patienten noga om den vård som står till buds samt informerar patienten om skadebilden.

Resultatet av studien ger oss kunskap om betydelsen av sensitivitet hos den behandlande läkaren. Läkare verksamma inom traumavård och rehabilitering har enligt de skadade i studien inte haft problem i patientmötet. Resultatet ger ändå anledning till reflexioner om att särskilt omhändertagandet av yngre patienter som utsatts för trauma kunde förbättras. En skadehändelse i trafiken innebär stora förändringar för den drabbade personen. För att eliminera de negativa konsekvenserna av ett trauma är det av stor betydelse att den skadade upplever en god relation till läkaren. Ett sätt att förbättra dessa relationer kan vara att utveckla läkarutbildningen så att blivande läkare får lära sig moment om vilka bemästrings- (coping) strategier som den skadade kan använda sig av samt att försöka använda mer sensitivitet i behandlingsarbetet.

Litteratur